Kvalitet & Förnyelse

19
maj

Skrota decemberöverenskommelsen och normalisera SD?

daniel_suhonen

Daniel Suhonen, chef för Katalys

Hur kunde läget i den svenska riksdagen bli så prekärt att det behövdes en informell lösning som decemberöverenskommelsen? Kommer den att bestå till 2022? Och hur klokt var det egentligen för partierna att komma överens på det här viset?

Det var några av de frågor som diskuterades när Institutet för Framtidsstudier anordnade ett seminarium om överenskommelsen, som till kritikernas oförställda nöje, förkortas DÖ. Seminariet var en del i institutets nya forskningsprogram Demokrati för det 21 århundradet.

Den panel som skulle stå för svaren var två med titeln professor emeritus, statsvetaren Sverker Gustavsson och filosofen Torbjörn Tännsjö och två profilerade samhällsdebattörer från den yngre generationen Sanna Rayman och Daniel Suhonen.

Den ende som försvarade decemberöverenskommelsen var Sverker Gustavsson. Dock utan större entusiasm utan mera för att det var den enda vägen om man vill bevara en parlamentarism av svensk modell.  En modell som många gånger hankat sig fram, men som fungerat tack vare breda, ansvarsfulla överenskommelser, till exempel Saltsjöbadsavtalet från 1938 och kohandeln mellan Centern och Socialdemokraterna 1933.

– Men än viktigare har varit systemet med breda parlamentariska utredningar och den gamla modellen för budgetbehandling i utskotten, menade Sverker Gustavsson.

Även om han såg decemberöverenskommelsen som nödvändig tycker han inte att den är tillräcklig för att utveckla den svenska parlamentarismen utifrån nya förutsättningar. Ett behov som inte är unikt svenskt. I hela Europa flyttar högerpopulistiska partier fram sina positioner.

– Det behövs ett utvecklingsarbete där man tar vara på det bästa av det gamla så att politik åter blir ett sätt att ta ansvar och påverka samhället, inte bara en strid om makten, framhöll Sverker Gustavsson.

Sanna Rayman höll inte med om att decemberöverenskommelsen var ett sätt att utveckla och bevara parlamentarismen, tvärtom.

– Överenskommelsen är ett sätt att slippa se den parlamentariska verkligheten. Den innebär också en försvagning av riksdagen och av oppositionsrollen. Partipiskan viner som aldrig förr eftersom alliansledarna lovat bort sina ledamöters röster fram till 2022, sa hon och förutspådde att DÖ inte skulle överleva nästa valrörelse.

Torbjörn Tännsjö såg två alternativ i dagens parlamentariska läge. Det ena är att fortsätta på den väg som decemberöverenskommelsen är ett uttryck för och införa ett tvåpartisystem, vilket kräver en författningsändring. Det andra alternativet är att tvinga in enfrågepartiet Sverigedemokraterna i höger-vänsterskalan så att de får vara med och ta ansvar. Det skulle ske genom att SD blev en del av ett borgerligt regeringsunderlag men hölls på en armlängds avstånd, ungefär som socialdemokraterna gjorde med vänstern när de fortfarande hette VPK.

– Alla manövrar som nu görs för att hålla SD utanför stärker partiet eftersom det stärker bilden av en politisk teknokrati som med alla medel försöker hålla dem utanför, sa Torbjörn Tännsjö.

Daniel Suhonen var inne på ungefär samma linje och ville ha in SD i det normala parlamentariska arbetet.

– Den normala följden av valresultatet hade varit att alliansen suttit kvar och regerat med stöd av SD, men det blev omöjligt när Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten. Därmed förlorade borgerligheten den historiska chansen att styra i tolv år. En miss som förklarar den borgerliga vreden mot decemberöverenskommelsen.

Om än från olika ideologiska utgångspunkter hade både Daniel Suhonen och Sanna Rayman haft svårt att känna någon entusiasm inför de politiska alternativen.

– Valet stod mellan ett parti som inte vågade ta bort det femte jobbskatteavdraget och ett som inte vågade införa det sjätte, var Daniel Suhonens beskrivning av valrörelsen 2014.

Gemensamt för de fyra i panelen var en bekymrad oro för det bekymmersamma läget demokratin och parlamentarismen, som decemberöverenskommelsen är ett uttryck för. I den oron ingår problemet med att allt färre väljer att engagera sig partipolitiskt. I stället för att gå med i partier väljer många att sätta sig på åskådarbänken och kommentera vad som sker. Ett påpekande som fick Daniel Suhonen att se sig omkring och roat konstatera:

– Här står vi fyra samhällsengagerade personer som alla valt att inte ge oss in i partipolitiken.

LENA HÖRNGREN

0