Kvalitet & Förnyelse

13
okt

Svenskarna inte längre blåögda om korruption

sunden1

Helena Sundén, som är generalsekreterare vid Institutet mot mutor

Korruption var länge en icke-fråga i kommunerna. När regeringen och dåvarande Kommunförbundet 2004 gav ut en skrift om mutor och jäv och inbjöd till seminarium fick man in en enda anmälan. På Kommek i fjol var det 170 deltagare på ett korruptionsseminarium. Betyder det att problemet är mångdubbelt större idag? Inte nödvändigtvis, anser både SKL och Institutet mot mutor.

– Det finns inget i statistiken som tyder på att vi blivit mer korrupta, däremot har medvetenheten ökat. Vi är inte längre lika blåögda när det gäller korruptionsaspekterna, säger Helena Sundén, som är generalsekreterare vid Institutet mot mutor.

Denna blåögdhet försvann i maj 2010. Då sände SVT:s Uppdrag Granskning det uppmärksammade reportaget, som kom att bli upptakten till muthärvan i Göteborg. Tjänstemän inom idrotts- och föreningsförvaltningen pekades ut för att ha tagit emot mutor i form av arbeten och byggmaterial till sina hus.

– Det blev en vändpunkt, säger Ann Sofi Agnevik, förbundsjurist på SKL, som i många år jobbat med de här frågorna.

Göteborgsavslöjandet fick fler medier att undersöka hur det stod till med korruptionen. Forskargrupper tillsattes och rapporter producerades. Inte minst var Göteborgs Stad aktiv, bland annat genom att tillsätta en egen granskningskommission under ledning av professor Erik Amnå. SKL bildade ett nätverk där kommuner stöttade varandra i korruptionsarbetet.

Baksidan av detta är att problemet för allmänheten kanske framstått som mer allvarligt än det egentligen är. Något som forskare befarar kan skada tilliten i samhället.

– Det finns en uppfattning om att korruption är vanligt, inte för att man har egna erfarenheter utan för att man tror att andra har det, säger Helena Sundén.

Hur man ser på saken beror också på hur man definierar korruption. Pengar under bordet är sannolikt extremt ovanligt. Vänskapskorruption, i form av en liten väntjänst till en kompis eller hjälp till en idrottsförening man är engagerad i, sker nog däremot dagligdags.

– Den vanligaste formen av korruption i Sverige är att man låter verksamheten stå för kostnaderna för umgänge eller att offentliga tjänstemän får rabatt på privata tjänster, säger Helena Sundén.

Institutet för mutor har en frågetelefon dit både offentliganställda och leverantörer kan vända sig. 90 procent av frågorna handlar om vad man får erbjuda och vad man får ta emot i relationen mellan privat och offentlig sektor. Den allra vanligaste frågan är: Får man bjuda på/låta sig bjudas på hockey? Svaret är ett entydigt nej. Helena Sundén tycker att grundregeln är enkel:

– Det verksamheten har nytta av ska verksamheten betala. Det verksamheten inte har nytta av ska man inte ägna sig åt i tjänsten.

I de flesta kommuner finns sedan länge dokument där detta och andra regler på det här området slås fast. I många kommuner är detta bara ett papper i en pärm och inget man tänker särskilt mycket på i vardagen. Men på SKL tycker man sig märka en förändring. Allt fler jobbar med frågan. Efterfrågan på utbildningar är stor. Både när den sker i form av föreläsningar och när den sker med hjälp av den webbutbildning SKL tagit fram. Ett tydligt budskap är att det inte finns några quick fix.

– Bäst effekt uppnår man om man inte ser detta som en isolerad fråga utan kopplar samman olika åtgärder och tillför olika kompetenser, säger Cecilia Berglin, som är handläggare av korruptionsfrågor på SKL.

Även Helena Sundén betonar vikten av ett brett arbete inom kommunerna kring korruption. Det är bra med policies, men hon skulle också vilja ha regler som gör det lättare för visselblåsare, som slår larm om misstänkta oegentligheter.

– I praktiken kan det vara svårt att tillämpa en policy. Det allra viktigaste är därför att hålla dialogen om de här frågorna vid liv i vardagen, säger hon.

På Kvalitetsmässan har Helena Sundén, Ann Sofi Agnevik och Cecilia Berglin en dialog om korruptionsbekämpning under rubriken Risken att mutas.

LENA HÖRNGREN

0